Heja!

Man ville ju ge sitt barn en trygg uppväxt.

 Att finnas där och engagera sig.

Visste du att Cancerhjälpen varje år hjälper över 700 barn?
Kornelia är en riktig fighter som har behandlats mot barncancer i halva sitt liv.
Hennes mamma Erika låter oss följa med in i den verklighet som blev familjens för snart 9 år sedan. 

Innan jag fick barn, undrade man ju litegrann vem det var man skulle få möta, första gången de såg dagens ljus. Vem kommer den lilla människan bli?
Mina vänner har varit fotbollsmorsor, hockeyföräldrar, sytt kläder inför danstävlingar och bakat inför insamlingar för föreningen de är engagerade i.
Man ville ju ge sitt barn en trygg uppväxt, att finnas där och engagera sig. Uppmuntra, heja och supporta!
Vad skulle MIN lilla människa bli?

Hon hann att fylla 6 år innan leukemin valde vår Kornelia. Att välja ett sånt där fritidsintresse blev lixom aldrig aktuellt. Det fanns ingen ork. Trombocyterna var ofta låga i hennes kropp och försiktighet behövde vidtas vid aktiviteter som kunde ge en eller annan stöt mot hennes kropp. Blödningsrisken var för stor.
Musklerna förtvinande aningen i kroppen. Skelettet värkte ilsket av cytostatikans biverkningar och den svullnade kortisonfyllda kroppen krävde kläder som inte gjorde ont på kroppen.
En säkerhetsväst till ridningen, en hockeyutrustning eller springskor var inget att tänka. Simskolan fick vi ställa in, gång på gång då badvattnet från badhuset var ett big no no med stor bakteriehärd. Kläderna på kroppen fick bli luftiga, mjuka utan sömmar osv. På fötterna valdes ett par Foppa-kopior som var bredare än originalet.

Det närmsta i nån fartfylld "sport" vi kunde komma var när lekterapin hjälpte till att hotta upp droppställningen; med en träskiva längst ner som man kunde sitta på. På toppen kunde det dingla en batteriljusslinga med hjärtan.
Nu var det ju mest jag som fick själva motionen då. Som fick springa runt i korridorerna, svänga runt henne, göra rivstarter och tvärnitar så hon skrattade med sin lilla lilla mun som pressades mellan de kortisonsvullna kinderna.
Var hon riktigt piggelin någon dag så kunde lillasyster få sitta på plattan, och Kornelia själv kunde dra runt på på droppställningen och fara runt i korridorerna på avdelningen!

Nej, någon sport eller så blev det ju inte. Ärligt talat vet jag inte om det någonsin hade blivit så. Kornelia har alltid varit den pyssliga. Lagt tusentals pärlor, pärlat armband, målat allt från teckningar till saker hon knåpat ihop. Hon hade jordens tålamod med pill, och färgerna valdes med omsorg. Jag tror faktiskt hon hade VIP-ingång till Lekterapins hemliga skåp med de lite finare, glittrigare å mest skimrande grejerna fanns.

Hur det än har varit, så är det ju inte så att man kommit ifrån att engagera sig, uppmuntrat, hejat på eller supporta. Det är ju just det man fått göra.
Men inte på en läktare.
Inte i kallt ridhus.
Inte vid sargen.
Eller i gympasal.

Vi har hejat när alla femtielva tabletter ska sväljas. När nålar ska sättas. När diverse hemska prover ska tas.
Supportat och assisterat när orken inte funnits. Dagar då benen inte burit henne. Armarna varit för korta för att nå. Engagerat oss i hennes värld. Försöka gå i hennes skor, och sist men inte minst all uppmuntran till att hänga i, hänga kvar och hålla ut livet när allt gör ont, är tungt, ledsamt och smärtsamt.

Hon är 15 idag. Sedan ca 1,5 år spelar hon tennis med sina vänner. Hon tar cykeln dit. Cykeln som fick stå ut med att hon för tredje gången i livet kunde föra fram den.Tro inte att jag ens får följa med. Jag kan ju bli jättepinsam och utropa "heja", "bra jobbat", "jess där satt den!!", eller andra pinsamma ord som kan blotta min existens.

Hur otrygg hennes uppväxt än har varit, så kan jag/vi ändå vara stolta över att vi funnits för henne.
Engagerat oss. Supportat. Hejat på.

För varje andetag hon tagit.

Ta hand om Er

//Team Kornelia/Erika Ljung

Eller swisha Din gåva (liten som stor) till 900 4375.
Vill du ha vår gåvopin ange ditt personnummer i meddelanderutan när du swishar.