Snart 6 månader sedan Felix lämnade Skåne.

Felix har cyklat mer än 5 500 kilometer.

 Befinner sig just nu i Sanandaj i Iran.

Det finns många otroligt bra ändamål och välgörenhetsorganisationer att samla in pengar till.
Valet av Cancerhjälpen har gjorts på grund av att cancer är det som tagit form i min omedelbara närhet. Pengarna som samlas in kommer att gå till barn som går igenom eller har gått igenom cancerbehandling berättar Felix Fernebring som i detta nu cyklar mot Indien

Nu är det snart sex månader sen jag lämnade mina bekväma hemtrakter i norra Skåne och begav mig ut på min cykel tillsammans med min käpphäst Bob. Vi har färdats mer än 5 500 kilometer och vi befinner oss just nu i Sanandaj, som kallas huvudstaden av det Kurdistanska området i Iran. Här i Iran har vi cyklat ungefär 700 kilometer och det har tagit oss mer än två veckor. Det ser inte så mycket ut på kartan, men Iran är ca sju gånger så stort som Tyskland vilket i stör de vanliga proportionerna.

Jag har haft nöjet att få cykla med ett par andra cyklister, som är just från Tyskland. Kurdistan har inneburit mestadels berg, och har bjudit på många vackra vyer. Vi blev även inbjudna till en professionell klättrare, och en dag stack vi ut till bergen i närheten av Divandarreh och klättrade. Här i Sanandaj har vi tagit in på hotell, som en belöning för att ha nått målet av denna expeditionen. När vi inte blivit inbjudna att sova hemma hos lokalbefolkningen så har vi antingen tältat eller spenderat natten i en moské. Förutom de gånger jag slumrat till i kyrkan under konfirmationen så har jag aldrig sovit i en kyrka, men här i Iran har jag sovit i två moskéer. Den iranska befolkningen är ofantligt välkomnande och ödmjukt öppna mot oss turister. De vill verkligen vårt bästa. Och de är väldigt nyfikna av sig. Varje gång vi stannar till så kommer det alltid fram någon som frågar var vi är ifrån, och de tar gärna en selfie. En gång blev vi dessutom intervjuade av en lokal teve-kanal.

Egentligen är det inte officiellt tillåtet, men jag cyklar oftast i mina shorts. De människor vi har frågat har sagt att det är okej så länge jag är på cykeln. Men när vi kommer till en by eller ska in och äta någonstans tar jag på mig mina långbyxor som ligger överst på packningen baktill. En person uppmuntrade oss även att cykla i shorts, för att det förhoppningsvis skulle göra Iran mer tolerant mot sådan klädsel. Och om jag kan vara till nytta på det viset så gör jag gärna det för att cykla i långbyxor i mer än 30 graders värme är mer eller mindre plågsamt. Åtminstone i uppförsbackarna när det inte fläktar så väl.

Härifrån kommer vi försöka ta en buss till Isfahan, och därefter kommer jag eventuellt ta mig till ökenstaden Yazd med buss, för att sedan med cykeln på buss ta mig till Tehran och därifrån flyga till Indien. Min hemlängtan är galet stark men jag vill ändå ta mig till Indien nu när jag kommit så här långt.

Insamlingen har gått framåt, särskilt efter en donator med mystiska Osby-kopplingar skänkte 25 000 kronor. Insamlingen är uppe i över 60 000 kronor, men det är inget som säger att den behöver sluta där. För ett tag sen ändrade jag målet för insamlingen till 50 000 kronor eftersom det verkade mer rimligt. Jag trodde ju att jag skulle vara iväg i över ett år, men nu verkar det som att jag hinner hem rätt bra innan jul. Men det skulle vara oändligt kul om insamlingen skulle nå 100 000. Så för den som känner sig manad och vill bidra med en slant så når man insamlingen genom länken nedan. Cancerhjälpen hjälper ju vanligtvis både vuxna och barn, men min insamling går specifikt till barn.

Jag finns även på Instagram, och man hittar mig och Bob där om man söker på WheelsAgainstCancer.

https://charitystorm.org/fundraisers/wheelsagainstcancer/

Ta hand om er!
Mvh Felix, Bob och BerraDaBike