cancerhjalpen_rebecca_b_maj2020

Vilken kamp det varit

 Går knappt att beskriva.

 

 

 

Tvåbarnsmamman Rebecca drabbades av spridd bröstcancer medan hon fortfarande var mammaledig. Skelettmetastaser och hjärntumörer. Inget har stoppat Rebecca som nu levt med sjukdomen i över 6 år. 

 

Vilken kamp det varit och fortfarande är, det går knappt att beskriva.
För bröstcancern var bara starten på en livslång resa.

Den första smällen var att bröstcancern hade hunnit sprida sig, jag hade tumörer i vänster bröst men ingenting i det högra bröstet men både vänster och höger lymfkörtlar i armhålorna var angripna så på något sätt så har det spridit sig igenom min kropp, och efter en datortomografi så visade det sig att det var mitt skelett som var angripet, skelettet förklarade läkaren var så angripet så att det var som ett sugrör på vissa ställen, alltså väldigt ihåligt, så då blev cancern helt plötsligt obotligt.
Jag hade ju en tid haft väldigt ont i rygg och axlar, var väldigt svag och fick ont när jag lyfte för tungt men relaterade det till att jag hade småbarn som man gått och burit på för mycket.
Eftersom att åldersskillnaden inte är så stor på barnen använde vi dubbelvagn som man lasta in och ur bilen och så bodde vid detta tillfälle också i en lägenhet på 3:e våningen utan hiss så mycket bärande blev det.
Men nu fick ju alltså denna smärtan en helt annan förklaring en förklaring som varken jag, min man eller någon annan kunde ha föreställt sig.
Nu blev det plötsligt ett helt annat läge och framtiden blev extremt oviss.
Vi hade fått klart för oss att jag aldrig skulle kunna bli frisk igen.

Första tiden tog jag en massa cytostatika för att försöka trycka ner moderstumören och metastaserna för att senare kunna genomföra en operation och få bort både bröst och lymfkörtlar.

Det var först 2014 som jag genomförde operationen som fick bort mina moderstumörer i bröst och lymfkörtlarna i armhålorna.
Bröstet var så väldigt angripet och det visade sig när cytostatikan kickat in och tumörerna minskat att det var hela 3stycken tumörer i bröstet på mig som hade vuxit ihop och därför såg ut som en enda stor tumör.
Så när operationen väl blev av tog dom bort rubb och stubb.

Så nu var jag utan bröst och på grund av cytostatikan även utan hår, så man kände lite att sin kvinnlighet rann ut i sanden och att jag nu inte bara skulle få tampas med cancern i sig utan även med hur min kropp såg ut och hur man bäst skulle dölja dessa skavanker.

Men det här visade sig var långt ifrån över.
/Många kramar Rebecca.

 

Bakom varje cancerdiagnos finns en människa
Bakom varje människa finns en familj
Hjälp oss att hjälpa


button2

button1

button3

Eller swisha Din gåva (liten som stor) till 900 4375.
Vill du ha vår gåvopin ange ditt personnummer i meddelanderutan när du swishar.


slogo