Och så kom hjärntumörerna..

Läkaren ringde mig och berättade.

 Lagom när jag hämtade barnen på dagis.

Tvåbarnsmamman Rebecca drabbades av spridd bröstcancer medan hon fortfarande var mammaledig. Skelettmetastaser och hjärntumörer. Inget har stoppat Rebecca.

Det dröjde inte mycket mer än ett år från det att jag hade genomgått operationen där bröst och lymfkörtlar togs bort så var det dax igen.
Jag hade nyligen kommit igång med min arbetsträning igen som jag året innan fått avsluta på grund av operationen.
Innan operationen var jag och arbetstränade på ett bageri i nästan ett halvår, jag trivdes jättebra och fick arbeta med många härliga människor men var som sagt tvungen att avsluta min arbetsträning innan jag var klar.

Efter operation och återhämtning så började jag istället att arbetsträna på en trafikskola, det blev en del arbeten framför datorn något som jag inte var van vid sedan tidigare, jag har bara jobbat inom restaurang och krog hela livet och där behöver man inte nån datakunskap. Det räcker med att lära sig kassan, dra fram leendet, slå på charmen och servera mat/dryck.
Så när jag började känna av lite yrsel emellanåt så trodde jag bara att det var för att jag var ovan framför datorn, och att jag mådde illa på mornarna när jag klev ur sängen trodde jag berodde på medicinen jag tog då, visste att det var en vanlig biverkning.

Jag hade förklaringar till allt, alla konstiga känslor som kom upp trodde jag var naturligt när man satt i min sitts och tog de mediciner jag tog.
Men även detta fick sin förklaring när jag i slutet av februari 2015 gjorde datortomografin som jag gör var 3:e månad på buk, bröst och hals så ”råkade” läkaren som kollar på röntgenplåtarna se några skuggor i min lillhjärna då jag hade legat med huvudet tiltat bakåt så en bit av lillhjärnan hade kommit med på bilderna och tur var väl det.
För efter ytterligare en plåttagning i magnetröntgen denna gången så visade det sig att skuggorna läkarna hade sett i huvudet på mig var 2st tumörer/metastaser.

Allt gick så väldigt fort, från det att jag hade gjort min datortomografi på måndagen, läkaren ringde mig och berättade om skuggorna på lillhjärnan på fredag eftermiddag lagom när jag hämtade barnen på dagis, där jag bröt ihop i famnen på en av fröknarna.
Måndagen efter gjorde jag magnetröntgen då det konstaterades att det var tumörer och inte ens tre veckor senare så låg jag återigen på operationsbordet.

Jag hann aldrig riktigt tänka på vad som skulle kunna hända och vad jag faktiskt skulle gå igenom, och tur var väl kanske det för då hann jag aldrig bli riktigt nervös. Jag och Macke satt och lyssna på när kirurgen som skulle genomföra operationen berättade hur själva ingreppet skulle gå till väga, hur dom skulle öppna upp skallbenet på mig och ta bort tumörerna, men det var så overkligt och jag greppa nog aldrig att det var mig som han faktiskt pratade om, att det var i mitt huvud han skulle operera.


Många kramar
Rebecca

Eller swisha Din gåva (liten som stor) till 900 4375.
Vill du ha vår gåvopin ange ditt personnummer i meddelanderutan när du swishar.