På väg till jobbet igen

fredag, 24 augusti 2018

11062 Träffar

Försäkringskassan tyckte att jag skulle börja jobba.

Tanken på att kunna jobba fanns inte i min värld.

Som 43-åring drabbades idrottsläraren Jeanette av tolvfingertarmscancer med spridning till levern.
Jeanette är en gift tre barnsmamma som lärt sig att ta vara på liver och leva i nuet.

Hej alla!
Nu är väl de flesta tillbaka på sina jobb efter semestern, så även jag.
Mitt jobb finns på en liten byskola med ca 100 elever.

Förra hösten började försäkringskassan tycka att jag skulle börja jobba. Tanken på att jobba fanns inte i min värld. Hur skulle jag klara och orka att jobba efter 4,5 års cytostatikabehandling? Orolig sömn eftersom droppet gör att jag måste kissa varannan timme och hur skulle jag få det att fungera med droppet och sterila droppbyten? Dessutom är ryggsäcken väldigt tung att bära på.

Efter mycket funderande hit och dit gick jag med på att arbetsträna. Jag började väldigt smått med att bara köra till jobbet på rasten och vara med vid fikan, vilket var både trevligt och jobbigt. Trevligt att träffa kolleger, men jobbigt att sitta med vid fikan när jag inte kan fika. Jag arbetstränade i tre månader och ökade så sakteliga på till två gånger i veckan.

Jag hade länge funderat på frågan , innan jag började arbetsträningen, "vem är jag nu?"
Nu märkte jag verkligen att jag blivit förändrad som person. Innan jobbet kände jag att jag var förändrad, inställningen till livet och många frågor var förändrade. Detta blev så tydligt när jag kom in i arbetsgruppen igen. Mina värderingar var förändrade och jag hade svårt för att engagera mig i vissa frågor/saker, likaså tyckte jag att det ofta lades fokus på fel/oväsentliga frågor/saker.
För mig var inte jobbet viktigast längre, det finns andra värden i livet. Innan sjukdomen levde jag i ekorrhjulet precis som alla andra. Jag jobbade 70%, studerade på halvfart, skötte en stor del hemma, tränade och hade tre tonåringar i huset.

När jag sedan började arbeta 25% strax innan sommaren blev det också väldigt tydligt att cancern har påverkat/förändrat min kropp.
Jag kan inte undervisa ensam i klassrummet, måste kunna gå iväg när helst droppet kräver det. Jag kan inte ha mina favoritlektioner - idrott o hälsa. Det går inte att idrotta med en fem kilos ryggsäck som dessutom är kopplad med en lång slang till porten och absolut inte får dras ut.
Mitt närminne har tagit stryk av cytostatikabehandlingarna och jag tappar barnens namn m. m.
När jag kommer hem från jobbet efter 2 timmar är jag helt slut och somnar.

Nu låter det som om allt är negativt, men det är det INTE.
Det är jättekul att komma ut någon timme och känna att jag gör nytta, att jag har en meningsfull uppgift att fylla, att träffa kolleger och ett jättebra sätt att skingra tankarna och oron från cancern som har bestämt sig för att bo i min kropp. Det är ingen önskvärd hyresgäst och jag har försökt vräka den, men utan att lyckas?
Så jag gillar läget och låter den bo kvar, men absolut inte styra mig och mina tankar.

Kramar
Jeanette