Min lyckoboozt

Länge sedan jag skrev!

Fortfarande utan cytostatika

Tvåbarnsmamman Rebecca fick diagnosen spridd bröstcancer medan hon fortfarande var mammaledig. Skelettmetastaser och hjärntumörer. Inget har stoppat Rebecca som nu levt med sjukdomen i snart 8 år. 


Oj nu var det länge sedan jag skrev och vad har hänt i mitt liv sedan sist då.
Jag går fortfarande utan cytostatika, det är mer än 4 år sedan jag tog en dos med cytostatika/cellgifter, och mina metastaser har hållit sig i schakt efter det med de andra medicinerna jag får men som inte bryter ner resten av kroppen på samma sätt som cytostatika gör.
Jag åker till onkologen i Linköping var tredje vecka och får mina antikroppar (herceptin).
Jag tar skelettstärkande (zometa) men även det har dom dragit ner på så att det är längre mellanrum mellan påfyllning, det är såklart lite nervöst eftersom att jag har tagit zometa relativt ofta under hela cancerresan, man blir lite nojig när man börjar göra förändringar på nåt som funkat bra så länge.

Sen har jag lyckats att hitta min egna form av lyckopiller/lyckoboozt, jag har börjat med att träna mer och mer, successivt har har jag ökat på min träning i takt med att jag helt enkelt börjat må bättre, färre mediciner som bryter ner min kropp ger automatiskt mer energi och jag har valt att lägga den energin på träning.
Träningen var först nåt som skulle hålla igång min kropp och bygga upp stabiliteten och styrkan som man förlorar när man opereras, tar cytostatika och andra mediciner, även mitt skelett behöver styrkas eftersom det är angripet av metastaser, men ju längre tiden gick och då jag blev märkbart starkare, gladare och piggare så ökade jag successivt min träning med både fler pass och även mer variation.
Jag känner verkligen hur min kropp börjar bli starkare och det är en helt obeskrivlig känsla efter att man varit så svag och trött att man inte ens kunnat lyfta en matkasse.

Och en dag kom det fram en spinningledare vid namn Cicci till mig och frågar om inte jag skulle vara intresserad av att bli ledare/instruktör, hon hade uppmärksammat min spinningteknik och min taktkänsla till musiken.
Det var ju ingenting som jag med obotlig cancer nånsin har haft en tanke på, jag trodde inte ens att det var möjligt.
Men när det sen kom fram ännu en ledare och frågade samma sak så berättade jag om min situation och min cancerresa och det kom som en chock för dessa personer som såg mig som en så stark, glad och positiv människa.
Så deras tro på mig och fler därtill fick mig att bryta mitt tankemönster från ”jag kan inte för jag är sjuk” till att ”ingenting är omöjligt och man gör sitt bästa” så efter lite prat med cheferna på Friskis och Svettis Norrköping så är jag nu mitt uppe i en utbildning för att bli spinningledare.

Alltså det är helt galet och jag känner mig bokstavligt talet som en ”superwoman”😆
Vem kunde nånsin ana att jag skulle göra nåt sånt här, ja inte jag iallafall.

/Många kramar Rebecca.