Min bortopererade kvinnlighet med en klackspark?

Försöker verkligen att verka oberörd och självsäker.

 Tror dessutom att jag gör det ganska bra..!

Tvåbarnsmamman Rebecca drabbades av spridd bröstcancer medan hon fortfarande var mammaledig. Skelettmetastaser och hjärntumörer.
Inget har stoppat Rebecca som nu levt med sjukdomen i över 6 år.

Våren är kommen, det är underbart väder och man har börjat få lite färg i ansiktet igen utav solens strålar och man känner sig genast lite fräschare efter blekheten som vinterhalvårets drar med sig.
Med våren kommer värmen och klädesplaggen blir både tunnare och färre, väldigt skönt på många sätt och vis då det inte längre tar så mycket tid till att få på alla kläder och så blir det ju mer plats i hallen också när man kan ta bort dom stora och bulsiga vinterkläderna.
Men med mindre och tunnare kläder blir det oxå svårare för mig att dölja min kropp.

Det är samma dilemma varenda sommar och man vänjer sig aldrig, jag tycker nästan att det känns värre inför varje vår/sommar istället.
Man ska gå på fester, bröllop, firanden och alla möjliga olika tillställning där man ska vara både finklädd och bekväm, och just dessa två har jag väldigt svårt att kombinera.
Svart är ju min absolut bästa färg då det döljer väldigt bra, men svart funkar dessvärre inte till alla tillställningar.
Jag försöker verkligen att verka oberörd och utstråla självsäkerhet, som om att jag tar min bortopererade kvinnlighet med en klackspark, och jag tror dessutom att jag gör det ganska bra, jag tror att jag har ”lurat” många, men det jag visar utåt och det som jag verkligen känner inombords är två helt skilda saker.

Jag bygger upp en fasad för att inte visa mitt missnöje men det tär på mitt humör och jag blir lätt irriterad och deprimerad när jag väl är hemma och kan slappna av.
När jag sett ut som värst och varit extremt kortisonsvullen och flintskallig så såg man så väldigt sjuk ut och det gick inte att dölja och då låg även allt fokus på att överhuvudtaget försöka överleva.
Men när man inte ser sjuk ut vid första anblick så vill man göra allt för att se så ”normal” ut som det bara går, man vill inte att folk som man inte känner ska se något som får dom att titta, viska och spekulera.

Det är också mycket därför jag drar mig för att gå på fester och tillställningar där jag inte känner majoriteten av gästerna, det tar så mycket kraft och energi bara att förbereda sig inför festligheterna, att leta kläder, försöka hitta något som både passar för tillfället och mitt utseende, som döljer det som behövs och inte framhäver nånting som ser konstigt och annorlunda ut.
Att hitta sådana kläder är inte lätt, och det har blivit många ångestfyllda besök i provhytter nere på stan, och efter ett antal misslyckade outfits så tappar man all lust att fortsätta leta.
Det är så mycket enklare för mig att stanna hemma med mina barn istället och då slipper vi ju dessutom att skaffa barnvakt oxå.
Det finns inte mycket som är värre än att gå på fest och känna sig obekväm, man går och drar i kläderna och stryker konstant handen i håret som nåt slags ticks för att håret ska ligga rätt, det tar också mycket energi vill jag lova.

Jag önskar att jag var så oberörd som jag många gånger kanske verkar att vara men i själva verket så försiggår det sig så mycket mer i mitt huvud.
Som det sägs så är det inte så svårt att spela sjuk utan den riktiga svårigheten ligger i att spela frisk.

//Många kramar Rebecca

Cancerhjälpen gör mycket på bred front för landets cancersjuka - både barn och vuxna.
Du kan vara med och Din gåva gör skillnad!

Eller swisha Din gåva till 900 4375.
Vill du ha vår gåvopin ange ditt personnummer i meddelanderutan när du swishar.