Men ändå...

Att vara lillasyster

 Lära sig gå i de långa korridorerna. 

Visste du att Cancerhjälpen varje år hjälper över 700 barn?
Kornelia är ett av alla dessa barn och hon har behandlats mot barncancer i halva sitt liv. Hennes mamma Erika låter oss följa med in i den verklighet som blev familjens för snart 9 år sedan. 

Lillasyster var just fyllda ett år när Kornelia blev sjuk. Hon är uppväxt på diverse sjukhus, lekterapier och träffat många andra i hennes sits. Lillasyster Elsa lärde sig gå i de långa korridorerna på avdelningen Barncancercentrum på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus.
Som på många andra sjukhus så fanns där ett stort akvarium att stå och kika på. Sen var det väldigt spännande att kika in hos sjuksköterskornas hemliga rum där alla mediciner fanns. Dörren hade flera glasrutor som var frostade, utom den längst ner. Passade perfekt för en drygt ettårings längd! Ni kan tro hon charmade dem på insidan!

Elsa vet inte så mycket annat än att Kornelia ha vart sjuk. Hon har ju fått hängt med bara. Och faktum är att jag tror hon haft rätt lattjolajban faktiskt.

Ja, vi har haft det tufft. Vi har gråtit. Skrikit. Vart helt utslagna. Men inte hela tiden. Långt ifrån.
Vi har levt som vanlig familj. Med lite andra rutiner/inga rutiner och haft lite annat pyssel för oss. Och ni som inte hängt på barncancercentrum vet inte heller vad kul man faktiskt kan ha det. Jag skulle kunna likna en barnonkologavdelning vid ett dagis. Ett slags kollektiv av föräldrar, mina, dina, andras ungar, sköterskor och läkare. Ja till och med städerskan blir ett med oss.
Men ta bort pedagogiken och lägg till en mildare variant av anarki.

Inte heller måste man alltid vara inne. Det finns aktiviteter ute. Till och med på sjukhusområdet kan det snöa ibland så vi fått gjort oss en och annan snögubbe!

Poängen är att Lillasyster har inte lidit.
Hade vi bara fokuserat på Kornelia och inte ens tagit med henne på resan, ja då kanske hon inte haft det så bra.

Varför jag skriver detta, är att jag ofta möts av påståenden som att "Elsa har alltid fått stått tillbaka". När ja svarar att det tror jag inte, hon har i allra högsta grad varit del av allt, blir det ändå alltid ett:

"Ah men ändå...."

Ok...? Ändå?
Det är som om jag skulle säga till någon med många syskon att den personen skulle fått stå tillbaka för syskonen. Eller att man som barn fått flyttat eller rest mycket.
Elsa vet ju inget annat. Det vet inte personen med en massa syskon heller.
Hur ofta hör man inte att "det yngsta barnet har bara fått hängt med!" men ingen tycker synd om det. Det är de vuxnas vals alla barn dansar i. Våran vals hade vi väl kanske inte valt. Men trots att den till synes var sjuk och defekt, så fanns där en helt normal frisk vardag. Som din.
Eller din.
Med gränslöst av kärlek, aktiviteter, sociala sammanhang. Men på en, för många okänd planet.

Däremot har mina barn fått med sig att man ser väldigt olika ut. Det är tex vanligt att inte ha hår, se ut som Gollum, slangar som sitter i näsan, halsen, vara rund som ett klot, ha konstiga knölar, bandage på huvet, sitta i rullstol, ha lustiga peruker eller lapp för ögat!
Båda barnen har fått resa. De ha vart på Liseberg och Universeum mer än de flesta andra ungar. Fått godis på tisdag till frukost, hängt med clowner å spenderat timmar med pyssel så långt ögat kan nå, fått gå i skola på sjukhus, åkt på teater plus en massa andra utflykter!
Snarare är min Elsa bortskämd på ett litet annat sätt än andra bortskämda barn.
Omhuldad av en massa kärlek, så gränslös att det knakar i fogarna på sjukhusväggarna!

Men jag fattar att det inte är lätt att förstå. Jag blir inte arg om nån säger "men ändå..." Hur ska ni veta?

Hoppas ni har det fantastiskt i jordens vackraste årstid🧡

Kramar om från Mamma Erika/Team Kornelia

Eller swisha Din gåva (liten som stor) till 900 4375.
Vill du ha vår gåvopin ange ditt personnummer i meddelanderutan när du swishar.