Lo är en kämpe

Världens gladaste tjej.

 Trots den tuffa start hon haft i livet

Cancerhjälpen anser att det är viktigt att hålla barnens önskningar och hopp vid liv.
Ansökan kan skickas in till Cancerhjälpen året om. Lilla Lo är ett av barnen vi kunnat hjälpa ❤️


Nyligen var det vår Lo's 3 årsdag, vår Lo som kom med ett planerat kejsarsnitt i v 36.
Ut kom en fin tjej, namnet var redan givet i magen OM det skulle komma ut en liten flicka.
Lo hade de tufft med viktuppgång första tiden i sitt liv, vi var sjuka mycket på grund av flera syskon på dagis och skola, så det trodde vi bara att det hängde i hop med alltsammans. Ändå kunde jag inte riktigt släppa tankarna på att ständigt vara ifrågasatt som förälder.
Lo är mitt sjunde barn och jag har alltid gått på mina magkänsla och jag kände våren -19 att något kändes fel.
Hon va liten och hon va ibland så stirrig med blicken, fastnade länge i perioder men jag trodde på grund av att jag blev stressad av att alla tyckte jag var löjlig och hon va ju trots sin vikt en glad framåt tjej.

I april samma år så fick hon ett av sina första riktiga frånvaro anfall, hon spände upp ögonen blev helt tårögd, såg ut som hon tappade andan samtidigt som hon smackade med munnen, såg ut nästan som att hon satte något i halsen.
Jag tog upp detta med BVC som avfärdade all oro jag kände med att alla barn är olika.
Dessa små episoder ökade och blev fler och fler, men de va bara jag som såg dom..
Jag försökte filma men va man inte där, och kände hela kroppen spänna sig. Se hennes andning bli påverkad kunde man inte riktigt se.
I juni började hon kaskadkräkas i samband med dessa episoder, vart jag än vände mig var de ingen som lyssnade.
En dag hade hon så många anfall så hon hann inte en återhämta sig emellan. De av anfall - spya- sen timmes sömn och så höll de på..
Ringde förtvivlat till BVC och fick tack gode gud en som lyssnade och verkligen hörde att jag menade allvar att detta inte var normalt .
Vi fick åka in till akuten och sätta oss...
Där pratades de först om tics och vi blev hemskickade men jag gav mig inte utan började åka in akut efter varenda anfall ..
En dag i juli började hon krampa så vi ringde 112, fick sitta i ett övervakat rum på akuten. Det tog inte lång tid innan hon fick ett anfall men utan kramper, men äntligen fick en sjuksköterska se detta och hon sa precis som jag sa i början att det såg ut som hon satte i halsen och kvävdes. Efter detta började dom utreda lo för epilepsi och gjordes EEG. Detta visade inget konstigt men dom hade ju ändå sett så
I juli fick hon en epilepsi diagnos och keppra insatt.
Kändes lite som en lättnad , att ska äntligen fått rätt att något var fel, jag vara inte bara en hönsmamma.

Keppran hjälpte inte utan anfallen fortsatte, dom gjorde nytt EEG där de visade förändringar på vänstra sidan , då tog beslut om en magnetröntgen.
Den 5 september hade vi tid.
Det var läskigt att söva henne men mer än så var de inget. Vi trodde ju att hon " bara" hade epilepsi. Vilket även finns i släkten så de kändes ändå inte som en undergång även om det var jobbigt .
Den 6 september ringer dom från falu lasarett och vill att vi ska komma in samma dag för dom har hittat anledningen till anfallen men inget dom vill ta på telefon, där och då rasade mitt liv som mamma sönder. Jag visste ju att det var allvarligt. Dagen innan hade vi fått hört att de skulle ta en vecka att få ett svar ungefär.

Den 6 september fick vi komma in och Veta att vår Lo, när nyss blivna 1 åring har en hjärntumör och vi ska till Akademiska i uppsala.

detta är nu 2 år sedan, hon har genomgått 2 stora operationer efter det.
Magnetröntgen visar kontrastuppladdning fortfarande men inget som växt iaf , så idag lever vi väl som "vilken" familj som helst förutom att vi föräldrar har en ständig oro då hon antagligen inte är färdig behandlad...

Lo är en kämpe , hon är världens gladaste tjej trots den tuffa start hon haft i livet.
Och för oss som familj har Cancerhjälpen gett oss tex presentkort vid julen- en årstid som annars är tuff, men lite extra för oss med sjuka barn med mycket vab.
En hjälp som är ovärderlig.. Cancerhjälpen hjälper över 700 barn per år och deras jobb är så himla viktigt och stort.

Vi har fått hjälp och många fler och jag tror jag kan tala för andra när jag säger att vi är så otroligt tacksam för allt.


// mamma Emelie

Eller swisha Din gåva (liten som stor) till 900 4375.
Vill du ha vår gåvopin ange ditt personnummer i meddelanderutan när du swishar.