Kortison

En liten fiffig medicin.

 Med biverkningar.

Visste du att Cancerhjälpen varje år hjälper över 700 barn?
Kornelia är en riktig fighter som har behandlats mot barncancer i halva sitt liv.
Hennes mamma Erika låter oss följa med in i den verklighet som blev familjens för snart 9 år sedan. 

Kortison, det är en liten fiffig medicin förstår ni.
Den hämmar celltillväxt. Alltså kan den få elakingar att sluta växa och bli fler.
Tillsammans med cytostatika är den top notch!

Problemet, eller problemen snarare, med denna fiffiga finurliga medicin, är att den ger ju såklart biverkningar den också.
Nej. Biverkningar kommer man inte ifrån i vår värld. Det är lite liksom biverkningarna man får handskas med under resans gång. Inte så mycket cancer egentligen.

Som förälder till mitt då sjuka barn, så är det kortisonet jag upplevt som värst. Hur man än förbereder sig för kortisonperioderna, så går det inte ens att föreställa sig vad som kommer att hända.

Tänk er nu en nio-åring:

Som stridsvagn
En verbal stridsvagn
Som har dödslängtan
Som är stenhög. Jepp.
Som är hög och jätteglad!
Skrev jag som verbal stridsvagn?
Som är KONSTANT hungrig och F*N ta oss resten i världen om vi inte har maten klar NU!!

Att som förälder få trösta och peppa osv, ja det är ju regel i föräldrakörkortet. Men att konstant, och då menar jag inte då och då. Jag menar konstant. Dygnet runt få höra hur värdelös man är, ta all skit som bara finns. Där emellan kom det känslor om henne själv som jag inte kan utlämna här.
Det blir ganska påfrestande till slut.

Men det stannar inte där. Lägg på att man ska steka fläsk, ägg, pyttipanna och bacon mitt i allt.
Jodå. Vi pratar fortfarande om dygnet runt.
Nej det blev ingen sömn.

Försökte planera in att "om man ger henne mat 23.00, så kanske hon kan sova till 08.00"!
Alltså så sent som möjligt för att jag skulle få sova emellan.

Klockan brukade hamna på 02.15 ungefär innan jag kände ett pickande på min axel. Liggandes totalt utmattad i sängen, och höra henne lite hög, den aningen ljusa (kortison-)rösten och den lite klämkäcka stämman säga:
"Mamma?! Jag är lite sugen!"

Många nätter stod jag i köket. Stekte fläsk, ägg eller bacon. Mitt i natten. Tårarna bara sprutade. Jag kan inte ens beskriva den tröttheten och utmattningen.
Det kändes som ren tortyr. Så piskandes jäkla ont det gjorde. Hela kroppen värkte!

Såklart var jag arg på henne. Många av mina tårar handlade om det. Tårar som kände den outgrundliga känslan av att jag var arg på henne. Det var ju inte hennes fel!

Kortison. Det var ju kortisonets fel. De dumma dåliga cellernas fel.
Inte hennes.
Ändå fick HON mantlas som den verbala hungriga stridsvagnen.

Det är nåt år sedan nu. Men frågar någon mig om vad som var värst under resans gång så svarar jag alltid kortisonet. Jag tror inte jag är ensam barncancerförälder att känna som jag.

Det kommer tårar när jag skriver inlägget. Att vara så trött att inte kunna välja bort att laga maten, att inte välja att kunna lägga sig att sova, att aldrig få vila. Det är så obeskrivligt jobbigt.

Ändå skrattar jag när jag tänker på hur det i flera månader var så halkigt på golvet i köket runt spisen efter allt stekflott, att vi ständigt ramlade runt i det.
Och ännu mera skrattar jag när jag tänker på hennes pickande på min axel 02.15 med den superglada, stenhöga, klämkäcka rösten "som bara ville ha lite fläsk".

För min del var det dåligt med mat en period. I synnerhet stekt mat.
Ingen närmare förklaring på den.

Jag hoppas ni alla hade en underbar sommar. Att ni solat, badat och grillade lite annat än fläsk! Nu super vi in höstluften!

Tack för mig för den här gången!

Mamma Erika
//Team Kornelia