Liten börjar bli stor och oroar sig allt mer.

Mamman som är sjuk och kan dö.

Som en dag bara kan försvinna.

Tvåbarnsmamman Rebecca drabbades av spridd bröstcancer medan hon fortfarande var mammaledig. Skelettmetastaser och hjärntumörer.
Inget har stoppat Rebecca som nu levt med sjukdomen i över 6 år. De senaste två åren har hon bloggat för Cancerhjälpen.

Min nervositet som uppstår inför röntgensvar och dylikt har tyvärr börjat att spegla av sig på vår dotter.
Hon har hunnit bli 10 år nu och har börjat förstå mer och mer vad min sjukdom innebär. Jag kan inte längre bemöta henne med ett leende på läpparna, säga att allt kommer gå bra och att det inte är någon fara. Hon har börjat förstå att bara för att jag mår bra just nu så kan jag bli sämre egentligen vilken dag som helst.

Nu sist när man hittade nya förändringar i nacke och skinka på mig som skulle tas prover på, så blev jag jättenervös. Jag var på helspänn hela tiden, hade kortare stubin än vanligt, var trött och irriterad och min nervositet lyste igenom mitt ”skådespeleri” om att jag mådde bra och var oberörd.
Detta var något som vår Linnea reagerade väldigt starkt på och det gjorde inte saken bättre att allt det här utspelade sig i oktober månad oxå.  Oktober, den rosa månaden då man blir påmind om cancer vart man än tittar.  Linnea har mått dåligt och blivit ledsen och lärarna i skolan har märkt att det varit något som inte står rätt till. Lärarna vet ju om våran situation och har full förståelse.

 Jag tror inte att Linnea har förmågan att se något positivt i det hela. Jag tror inte att hon kan se det positiva i att min sjukdom håller sig i schakt och det positiva med att jag inte behöver ta några cellgifter just nu som bryter ner min kropp. För i Linneas ögon är jag nog bara hennes mamman som är sjuk och kan dö.
Och det är klart att en 10-åring mår dåligt av att veta att sin förälder en dag bara kan försvinna. Hon blir ledsen bara av att jag ska åka till Linköping och ta medicin, jag vet inte vad hon tror ska hända för till onkologen har jag åkt så länge hon kan minnas, men så det är något som vi inte heller pratar om här hemma i onödan.
Det kan vara dax att hon får följa med på en behandling snart igen för att se att det absolut inte är någon fara, det var ju ett tag sen hon var med till onkologen.
Jag vill bara kunna vara
Så ska det ju inte vara.😢

Många kramar
Rebecca