Jag minns det som igår min vän

Jag minns när Lisa började att göra sitt hår hos mig.

Vi var båda i 25-års åldern.

Lisa kom in i mitt liv tack vare mitt jobb som frisör. Det här är min komprimerade historia om en av alla människor som jag har mött i jobbet som gjort ett stort avtryck.

Jag kommer ihåg det så väl, för hon köpte alltid med sig en påse godis som hon satt och mumsade på. Det var liksom hennes lyxstund i vardagen. Jag var alltid lite nyfiken på vilket godis som hon skulle komma med 😊
Efter ett tag flyttade hon till USA. När hon kom tillbaka några år senare så var det så roligt att träffa henne. Allt var som vanligt, klippning och godispåse. Jag uppskattade våra klipp, godis och pratstunder. När vi var i 30-års åldern så var det dags för hennes bröllop.
Jag minns det som i går. Då fick jag äran att göra hennes hår. Det var en speciell dag i hennes liv som jag fick vara en liten del av. Hon hade träffat mannen som hon ville bilda familj och åldras med. Lisa var så vacker den dagen, med blommor i sitt tjocka hår och en fantastisk klänning. Glömmer inte blicken som hon fick av sin blivande man när han hämtade henne på salongen.

Åren gick och de fick två fina pojkar, som jag också hade glädjen att klippa.
En av många fantastiska saker med frisörjobbet är möten med människor. Man delar sina liv med varandra på ett sätt. Bland det första jag kommer ihåg att Lisa berättade för mig, var att hennes mormor hade gått bort i bröstcancer endast 28 år gammal. Så Lisas mamma var uppvuxen med sin mormor. Kommer ihåg att jag då tänkte ”kan man ens få bröstcancer när man är så ung?” Lisas mamma förlorade sin mamma alldeles för tidigt.

Jag minns det som igår. Telefonen ringer och det är Lisa som bara gråter. Hon har hittat en lite knöl i bröstet, som visar sig vara en elakartad tumör. Lisa som varit så positivt i allt, var nu väldigt negativ. Hon sade direkt till mig att det här kommer inte att gå bra.
Det blev snabbt operation och cellgiftsbehandlingen påbörjades. Håret började att falla. Det var dags att raka av det hår som jag hade satt upp så vackert på hennes bröllopsdag. Sedan följde en tuff sommar då Lisa pendlade från landet varje vecka för strålbehandling. Nu träffades vi inte var 8:e vecka som vi gjort de senaste 14 åren, så vi hördes på telefon ibland. Hennes behandling var så småningom klar och håret började att återigen växa (superkrulligt men det ska jag skriva om i ett annat inlägg). Det var härligt med våra ”klippträffar” igen. Men något hade förändrats med Lisa. Hon kände en stor oro, det kunde jag förstå. Vi som inte själva är drabbade blir så rädda tror jag. Men att förstå oron för sitt eget liv, är så svårt. Att förstå tanken på att man kanske inte kommer att finnas för sina barn när de växer upp.

Jag minns det som igår. När hon berättade att cancern var tillbaka. Hon sade det inte rakt ut, men chansen att bli frisk var liten för henne. Det blev inte fler cellgifter, så håret som hade vuxit ut blev en fin kort frisyr. Efter den sista gången jag klippte henne, hade vi bestämt att vi skulle äta lunch ihop. Jag kommer inte ihåg var eller vad vi åt. Minns bara en mening som hon sa ”Det värsta är att jag inte kommer att finnas där och läsa godnattsaga för pojkarna. Det blir någon annan som får göra det”. Vi var så ledsna båda två och jag tror att det var då jag fattade att det var kört. Det var också sista gången jag träffade henne. Försökte under några veckor att få kontakt med sms, men fick inget svar. Efter några veckor skrev jag på Messenger till hennes bästa vän. Då fick jag veta att hon hade gett upp kampen dagen innan.

Jag minns det som igår. Begravningar är sorgliga men den här var den sorgligaste av sorgliga. Avgrundsgråten från hennes småpojkar i kyrkan. Deras små fotbollströjor som de hade lagt på kistan… Men sedan, på minnesstunden. Alla fina minnen av Lisa och utanför så hör man ljudet av hennes pojkar som spelar fotboll med sina bästa kompisar som var med och stöttade dem på begravningen. Barnen fick ju snabbt spring i benen och gick ut och gjorde det som de älskar allra mest. Lisa brann för deras sportintresse och log nog på sitt moln i himlen när hon såg dem.

Du kommer alltid att finnas kvar Lisa. Ditt engagemang i familjen och dina barn, ditt underbara hår, ditt skratt, dina godispåsar och ditt köpbegär av de smycken jag sålde. Du hade så bra smak 😊 Jag saknar dig och tänker ofta på dig. Vi pratar om dig på salongen ibland och minns. Så någonstans finns du här hos oss och har lämnat ett stort avtryck.

Lisa kom in i mitt liv tack vare mitt jobb som frisör. Det här är min komprimerade historia om en av alla människor som jag har mött i jobbet som gjort ett stort avtryck.Det är så jag tänker. Man försvinner liksom aldrig utan sprids vidare genom alla människor och möten genom livet.

Trots att man inte finns kvar på jorden.

Anki.

Var med och ge ditt stöd till cancersjuka barn och vuxna!

Eller swisha en gåva till 900 4375