Jag kommer ihåg henne som fridfull.

Cancern hade tagit kontroll.

 Min mamma gick bort den 21 december.

Det finns många otroligt bra ändamål och välgörenhetsorganisationer att samla in pengar till.
Valet av Cancerhjälpen gjordes till grund av att cancer är det som tagit form i min omedelbara närhet, berättar Felix Fernebring som nu återvänt till Sverige efter sitt cykeläventyr. 

Läs del 1 av Felix inlägg här. 

Del 2

Nu var morsan helt sängliggande, och med hjälp av mig och rullator tog hon sig till toaletten. Humöret sviktade, förståndet likaså. Cancern hade tagit kontroll över större delen av levern och förhindrade den från att göra sitt jobb, vilket ledde till att den istället skickade gifter rakt ut i kroppen och knoppen. Det var svårt. Det var svårt att vara vårdare och son på samma gång. Jag har arbetat en kort period inom hemtjänsten, så jag vet vad det handlar om, men att erfara sin mamma i samma tillstånd var bortom min föreställning.

Morsan var alltid min stöttepelare. Det var till henne jag kunde vända mig till för stöd och allt annat än teknisk support. Hur blev det så här?

Vi kämpade oss igenom det. Tills det inte gick mer. Min morbror P. med sambo kom på besök och sa ganska bestämt att hon behöver komma in på ett boende, för mitt och hennes bästa. Jag och min andra morbror L. ringde och fick till slut in henne på en palliativ enhet i Helsingborg. Hon åkte in med ambulans men utan blåljusen igång. Innan dörrarna till ambulansen stängdes sa jag till morsan att ambulanspersonalen nu skulle ta hand om henne, så ses vi. Ja, någon gång, svarade morsan då. Vi ses på söndag, svarade jag, sen stängdes dörrarna och de körde iväg. På lördag kväll ringde de från enheten och berättade att hon hade somnat in. Hon hade sovit i princip hela tiden från det att hon ankommit till avdelningen, och sen bara slutat andats. Min morbror L. och två väninnor hade besökt henne den dagen. Jag och morbror P. åkte som planerat in på söndag och satt med henne i ett rum. Det var en fin avdelning, otroligt professionell personal, och jag är säker på att hon hade det så bra som möjligt där. Vi satt vid sidan av sängen på en stol och en pall. På nattduksbordet stod två brinnande stearinljus och det inramade fotografiet från min student; jag i kostym, hatt och käpp och Lusse sittande bredvid med hans Cocker Spaniel/Basset-tassar som pekar åt två motsatta håll. Innan jag lämnade rummet bad jag om att få några minuter ensam med henne, så morbror P. gick ut och satte sig. Nästan omedelbart efter att dörren stängts brast jag i gråt. Jag överöstes med en kulminerande volym känslor och på något sätt var det befriande. Jag höll och strök hennes dödskalla hand, sa att jag älskar henne, att hon är min mamma, att jag saknar henne och att jag aldrig kommer glömma henne. Innan jag lämnade rummet pussade jag henne på pannan och på kinden. Jag kommer ihåg henne som fridfull i det rummet. Smärtfri.

Mamma gick bort den 21 december, följaktligen stod julen och nyår inför dörren. Det var en konstig tid, tom, men inte renons på kärlek.

Jag träffade begravningsbyrån i mellandagarna och tog en massa beslut om kista, dödsannons, design på kyrkans programblad och lämnade besked om mammas önskan att spridas på samma minneslund som hennes väninna spridits ut på år tidigare. Det nya året inleddes mer eller mindre med Sveriges fulla byråkratiska kraft. Brev från Skatteverket, banker, försäkringar, pensionsbolag m.m. haglade in. Morsan hade då blivit tilldelad ett nytt namn. I kuvertens adressfönster stod det nu Birgit Fernebring Dödsbo. Och jag hade plötsligt blivit dödsbodelägare, ingivare och bouppgivare i den glamorösa bouppteckningsvärlden. Flera gånger under processen har tanken slagit mig att ”detta kan jag ringa morsan och fråga om”, men sen insett att det går ju inte alls.

Jag gick på två begravningar på mindre än en vecka. Dagen för min mammas begravning vaknade jag upp med tanken att idag ska jag begrava min egen mor. Det kändes overkligt. Ceremonierna var fina, bortsett från en kantor som trasslade till det, men jag insåg hursomhelst att begravningar sannerligen fyller en betydande funktion i sorgeprocessen. De frigör något. Stillar något. Aldrig tidigare har jag känt mig så hemma i en kyrka.

Så att komma hem har väl inte riktigt varit som jag varken tänkt eller hoppats på. På något sätt var det både det bästa och det sämsta med hela resan. Det var en viss sötma i att sätta foten i sitt hemland, även om överföringen med tåget inte gick så smidigt. Men att stå där med kaffet utanför Pressbyrån och huttra, det var något hemvänligt i det. Och sen att se dessa skogar, slätter, stenmurar, hus, gator och gatlyktor som man så många gånger har jämfört med och tänkt tillbaka på, gå in på Ica och se alla dessa utsökta varor på hyllor, i korgar, i kyldiskar, frysdiskar; färska, frusna, konserverade, i lake, skivade – det var rörande vackert. Men det kontrasteras mot upplevelsen av att se min mamma i ett föråldrat skal, ett skörare, sjukare, mer ömtåligt, förtvinat skal. Det skalet fanns, men sen fanns det inte mer. På ett sätt vill jag gärna ha det skalet, men samtidigt vet jag att mamma inte skulle vilja leva i det skalet. Det var för smärtsamt, för mödosamt, för tröttsamt, och för tråkigt. Det var inget liv i det. Eller liv fanns så klart, men inget liv värt att leva. Det skulle hon själv ha sagt.

Nu tror jag att jag har alla nödvändiga dokument för att kunna färdigställa bouppteckningen. Jag har varit och gått igenom pärmar och hundratals bilder, sparat och sorterat ut. Städat lägenheten och tagit kontakt med mäklare. Lusse har fått ett nytt hem i Svenstorp som inte ligger så långt ifrån Lönsboda, och katten mamma tog hand om har fått ett nytt hem i Båstad där hon trivs fint. Samtidigt som jag är i sorg ska mycket fixas och donas med. Det är en dag i taget som gäller, och så kommer det nog vara ett tag framöver. Det får ta den tid det tar. Jag är okej. Jag är i goda vänners lag. De tar hand om mig alldeles för väl. Och jag längtar till våren. Då ska jag ut och trampa några varv på vägarna häromkring. Livet rullar vidare.

Jag vill passa på att tacka Cancerhjälpen för den fina blomman jag fick skickat till mig. Jag vill också säga att insamlingen fortfarande är uppe. När jag kom hem låg insamlingen på över 90 000 kronor och därför tänkte jag att den lika gärna kan få ligga kvar tills den är uppe i 100 000. Så om ni vill hjälpa mig komma upp till den summan så är det varmt välkommet att gå in och skänka. Länken hittar ni nedan.

https://charitystorm.org/fundraisers/wheelsagainstcancer/

Hälsningar 
Felix Fernebring

Eller swisha Din gåva (liten som stor) till 900 4375.
Vill du ha vår gåvopin ange ditt personnummer i meddelanderutan när du swishar.