I början av december flyger jag hem.

Cyklat runt 7500 kilometer på den här resan.

 Har inte haft en enda punktering

Det finns många otroligt bra ändamål och välgörenhetsorganisationer att samla in pengar till.
Valet av Cancerhjälpen har gjorts på grund av att cancer är det som tagit form i min omedelbara närhet. Pengarna som samlas in kommer att gå till barn som går igenom eller har gått igenom cancerbehandling berättar Felix Fernebring som i dagarna avslutar sitt cykeläventyr.

Rådande tillstånd: allmänt disträ och oförtjänt rastlöst.
Klockan är halv sju på morgonen och jag har sovit mellan halv två och halv sex. Solen håller sakta på att gå upp och förpesta människors vardag. Personligen njuter jag av sol i november och förstår inte vad de menar när de säger att det är "för mycket sol i Oman". Mattis och Mathis, som jag cyklat med från Tbilisi till Muskat (och med Mattis cyklade jag även Montenegro-Albanien-Nordmakedonien-Grekland tidigare under resan), ligger i sängarna och snusar gott.

Igår anlände vi i Muskat efter fyra och en halv dagars cykling och campande. Håret var strävt och de flesta centimetrarna av min kropp var täckta av antingen svett eller sand. Här i Muskat lyckades vi hitta en Couchsurfingvärd som vi kan hålla till hos tills vi flyger – dem till Indien och jag till Kastrup.
Jag hade en biljett till Indien men när jag anslöt till wifit i staden Sur (som är mer salt) läste jag ett meddelande där jag förstod att det var dags att flyga hem istället. Meddelandet var från morsan som berättade att hon blivit sämre och behövde min hjälp. Hon föreslog själv att jag skulle flyga hem från Indien, men jag visste att jag inte skulle kunna njuta av vistelsen där och tiden skulle vara alldeles för knapp för att det skulle bli något särskilt berikande besök.

Jag har cyklat runt 7500 kilometer på den här resan, och inte haft en enda punktering. Det är ungefär så mycket som jag lyckas säga om min resa just nu. Det är ett tumultartat virrvarr i skallen och skulle nog kunna liknas det rum vi befinner oss i. Andra slutsatser får nog vänta ett slag. Det enda jag vet är att det känns bra att få komma hem och ju mer jag tänker på det spelar slutdestinationen ingen roll. Indien var alltid målet, för jag sa det i flera sammanhang, men det gör mig ingenting att jag får avsluta turen här i Oman. Oman har varit ett rent välbehag, både vädermässigt, socialt och ur cykelsynpunkt. Här har vi fått cykla och campa mer eller mindre ostört. En natt blåste det upp till storm men som tur var så var det bara vinden som berörde oss och vi kunde njuta av blixtmolnet på avstånd från klippkanten.

I början av december flyger jag hem. Insamlingen till Cancerhjälpen är nu uppe i strax under 88 tusen kronor, och jag vet att det är några bidrag som är på väg in. Jag kommer hålla insamlingen igång en liten tid efter hemkomsten, och därefter avsluta den. Det har varit en ära att få försöka hjälpa till i den här kampen och det har varit något som gjort att trampandet känns meningsfullt. Det är mer än jag kunnat önska.
För att skänka en slant och hitta både Instagramkonto och WordPress (blogg) så följer man bara den här länken: https://charitystorm.org/fundraisers/wheelsagainstcancer/
Som vanligt, ta hand om er.

Felix Fernebring, WheelsAgainstCancer