IMG-20190829-WA0000

Cancern hade tagit kontroll över min mamma.

Ett tillstånd bortom min föreställning. 

 

Det finns många otroligt bra ändamål och välgörenhetsorganisationer att samla in pengar till.
Valet av Cancerhjälpen gjordes till grund av att cancer är det som tagit form i min omedelbara närhet, berättar Felix Fernebring som nu återvänt till Sverige efter sitt cykeläventyr. 

 

Det är väl dags att summera hur hemkomsten varit, nu när det hunnit bli slutet av februari och allt. Efter mer än 700 mil och mer än 7 månader är jag alltså tillbaka på svensk mark. Jag trodde det skulle vara kallare. Här i norra Skåne har det för det mesta hållit sig runt sex plusgrader och smådisigt med mörka moln och en nästan konstant hinna duggregn. Gräset är grönt och fåglarna kvittrar som vore det vår. Vinterdäcken dönar och upplevs överflödiga; nästan obsoleta. När jag var liten trodde jag det skulle vara en självklarhet att sjön skulle frysa till is och att man skulle kunna korsa den till fots, på skridskor, skidor eller varför inte en släde. Nu känns det som att den kanske fryser om man har tur, en eller två gånger på två decennier eller så.

Jag kom hem den 2 december. Jag flög från Muskat efter att obstinat tittat på den blå himlen, känna solen mot mitt ansikte, och lyssnat på anropen från minareterna, och kom till Köpenhamn efter en mellanlandning i Istanbul. Det var svårt att förstå att cyklingen krävde mer än sju månader, medan flygningen, inklusive mellanlandning, endast krävde tolv. Flygen gick bra, men annat blev det när jag från Skurup skulle sätta mig på ett av Skånetrafikens tåg. Signalfel i en av vagnarna. Välkommen till Sverige, mitt fosterland. Då var det några få friska grader under nollan och under tiden jag hälsade mig själv välkommen tillbaka stod jag och huttrade med en pappmugg kaffe utanför Pressbyrån. Min kära vän kom sedan till min räddning och hade i en kylväska med sig några öl. Signalfelet var bortglömt och det kära återseendet var ett faktum. Vi traggade all möjlig goja i bilen på vägen hem till Tommahult utanför Lönsboda. Jag anlände till Sverige i tysk stil – sandaler och strumpor. Ett varmare ombyte kläder fordrades.

Den 4 december reste jag till morsan i Rammsjö, i Båstads kommun. Med kollektivtrafiken tog det 4½ h – buss, tåg, tåg, buss och buss. Eller det skulle ha tagit så lång tid om inte en väninna till morsan varit så hygglig att hämta mig efter buss, tåg, tåg. Att träffa morsan var ett annat mycket kärt återseende, men också ett jag fruktat sedan hon meddelade mig att hon blivit sämre och bett mig komma hem. Jag hade ju biljetten till slutdestinationen Indien, men fick boka nytt flyg hemåt eftersom morsans hälsa krävde det. Vår hund, Lusse, mötte mig i trädgården och blev märkbart glad över att se mig. Morsan blev också glad att se mig men hon orkade inte resa sig från soffan för att krama mig. Vad jag förstått så hade mycket hänt de sista två veckorna innan min hemkomst, och bara av att se på henne och hennes hela uppsyn var det som om hon hade åldrats många år.

Den första veckan kunde hon röra sig mellan säng, soffa och toalett (med min hjälp), och vi kunde ha några givande samtal morgon och kväll när hon och hennes förstånd var som piggast. Jag fick reda på att hon inte var rädd för döden, att det tråkigaste med den var att lämna mig, och att hon trots all möda och besvär ändå tyckte livet varit värt det. Sen skulle en väninna komma på besök, så jag begav mig hem till Tommahult igen för att återhämta mig. När jag kom tillbaka till Rammsjö några dagar senare hade cancern tagit ett ytterligare grepp om mammas generella tillstånd. Nu var hon helt sängliggande, och med hjälp av mig och rullator tog hon sig till toaletten. Humöret sviktade, förståndet likaså. Cancern hade tagit kontroll över större delen av levern och förhindrade den från att göra sitt jobb, vilket ledde till att den istället skickade gifter rakt ut i kroppen och knoppen. Det var svårt. Det var svårt att vara vårdare och son på samma gång. Jag har arbetat en kort period inom hemtjänsten, så jag vet vad det handlar om, men att erfara sin mamma i samma tillstånd var bortom min föreställning.

Morsan var alltid min stöttepelare. Det var till henne jag kunde vända mig till för stöd.

Hur blev det så här?

Jag kommer hålla insamlingen igång en tid efter hemkomsten, och därefter avsluta den.
Det har varit en ära att få försöka hjälpa till i den här kampen och det har varit något som gjort att trampandet känns meningsfullt. Det är mer än jag kunnat önska.
För att skänka en slant och hitta både Instagramkonto och WordPress (blogg) så följer man bara den här länken:

https://charitystorm.org/fundraisers/wheelsagainstcancer/

Som vanligt, ta hand om er.

Felix Fernebring, WheelsAgainstCancer


Läs del 2 av Felix inlägg här.





Bakom varje cancerdiagnos finns en människa
Bakom varje människa finns en familj
Hjälp oss att hjälpa


button2

button1

button3

Eller swisha Din gåva (liten som stor) till 900 4375.
Vill du ha vår gåvopin ange ditt personnummer i meddelanderutan när du swishar.


slogo