Felix cyklar till Indien och gör insamling till cancersjuka barn.

fredag, 25 januari 2019

3049 Träffar

Mina mil ska samla in pengar.

Pengar till Cancerhjälpen genom en insamling på nätet.

Om några månader är tanken att jag ska ta mina första tramptag mot Indien, berättar Felix Fernebrig. Varför det blev Indien är jag inte helt säker på, men jag misstänker att det var mitt intresse av mat som gjorde att just det landet dök upp innanför pannbenet.

Jag kommer inte be folk på vägen lägga en slant i en bössa, utan tanken är att mina mil ska samla in pengar genom en insamling på nätet.

Det finns många otroligt bra ändamål och välgörenhetsorganisationer att samla in pengar till; insamlingar kopplade till Alzheimers, allt möjligt i Afrika, Autism, skörden av Amazonas, BRIS, barn som blir slagna, våldtagna och sålda av sina föräldrar, barn i hemlöshet, fattigdom och missbruk, civila rättighet, demokratiska brister, Ebola, Fairtrade, geriatrik, osv osv. Valet av Cancerhjälpen har gjorts på grund av att cancer är det som tagit form i min omedelbara närhet.

Strax innan jul för tre år sedan berättade morsan att hon hade blivit diagnostiserad med bröstcancer. Som jag tror många anhöriga som får höra liknande besked visste jag inte hur jag skulle reagera. Cancer var bara ett sånt där ord som gjorde närvaron grådaskig och kylig, likt när någon nämner Voldemort i Harry Potter. Men det var verkligheten vi fick infinna oss i. Att skriva 'vi' är kanske lite falskt. Morsan fick cancer, och skulle gå igenom det, inte jag. Jag blev indirekt påverkad, men det är inte samma sak. Jag skulle inte vara mer än en åskådare av hur detta mysterium grep tag och ändrade om.
Sedan dess har det gått upp och ner, framåt och bakåt. Hon är tillräckligt pigg för att bo själv i Rammsjö, med vår hund Lusse, och klarar av att städa, handla och till större del sköta trädgården. Som jag förstått det har hon kronisk cancer. Innan cellgifterna, operationen och strålningen hade tydligen vissa celler lyckats sprida sig och för tillfället verkar de sitta på några delar av skelettet och i levern, och om jag förstått det rätt så är det alltså samma celler som från bröstcancern.

Det finns flera anledningar till varför jag vill göra den här resan. En del är bara rent själviska, som exempelvis nöjet av att resa och se nya delar av jorden och träffa nya människor. En del är utmanande, den fysiska och psykiska ansträngningen av att cykla så här långt utan att egentligen veta vad jag håller på med. Ensamheten och utsattheten som kommer bli påtaglig när cykeln pajat mitt ute i ingenstans, vattnet är slut och vetskapen om att naturen kan förgöra mig gör sig känd. En del är säkert flykt eller jakt, jag vet inte vilket. Men det handlar också om morsan.

Den här cyklingen kommer vara ett sätt att vara henne närmre. Det är säkert svårt att förstå och jag vet inte om jag ens själv förstår. Jag tror en del tycker att jag borde förbli hemma, spendera mer tid hos morsan, ta hand om morsan, jag är ju ändå hennes enda barn. Det är inte fel, men det funkar inte för mig. Jag lever mitt liv och jag lever det först och främst för mig själv. Jag har alltid brottats med tid, oron över att inte hinna leva ett liv väl levt, och med insikten om att varje sekund är ett privilegium kan jag inte låta bli att försöka planera hur jag ska göra för att skapa ett riktigt spektakel till liv. Morsan och jag har pratat lite om det, och hon vill inte hålla tillbaks mig på grund av att hon är sjuk. Hon vet hur jag är, och framförallt vill hon att jag ska leva. Hon skulle kunna förbli i samma skick som hon är nu i många år, och jag kan inte gå runt och vänta på att det ska bli värre. För mig kommer den här cyklingen innebära att jag är mer "med" henne än jag är så som vi lever nu; jag i Osby och hon i Rammsjö, jag med en heltidstjänst och jobb var fjärde helg och hon sjukskriven.

Genom att cykla och samla in pengar till Cancerhjälpen kommer jag vara "med" morsan varje dag. Inte fysiskt, och psykiskt kommer jag kanske vara mer upptagen med att tvinga mig att trampa vidare och leta efter ställen att slå upp tältet på, men jag kommer trampa cykeln framåt precis så som morsan kommer trampa livet framåt. Det kommer gå upp och ned för oss båda, men framåt ska vi.

Pengarna som samlas in kommer inte gå till morsan utan de kommer gå till barn som går igenom eller har gått igenom cancerbehandling. Pengarna kommer gå till några barn som är mer medvetna om livets skörhet än de flesta av oss, och om inte de själva är det så är deras föräldrar det, att varje sekund är värdefull, och att man bara måste ta det där nästa andetaget eller tramptaget.

Jag heter Felix Fernebring, är 27 år och från Osby. På bilden ser ni mig och min käpphäst Bob. Jag har inte bestämt ännu om Bob ska få följa med på cykelresan, men jag erkänner att det skulle vara betryggande med åtminstone en hästkraft.

Följ mig gärna på min blogg eller instagram. Om inte annat så kommer ni se mer av mig på Cancerhjälpens hemsida under resans gång.
https://wheelsagainstcancer.wordpress.com
https://www.instagram.com/wheelsagainstcancer/