Cyklat en bit över 4 000 kilometer sedan den 19:e april.

Jag är enda sonen till en cancersjuk mamma.

 Vars cancer inte verkar vilja lägga sig.

Det finns många otroligt bra ändamål och välgörenhetsorganisationer att samla in pengar till.
Valet av Cancerhjälpen har gjorts på grund av att cancer är det som tagit form i min omedelbara närhet. Pengarna som samlas in kommer att gå till barn som går igenom eller har gått igenom cancerbehandling berättar Felix Fernebring som i detta nu cyklar mot Indien

Nu är det plötsligt september, och den sista sommaren av det här decenniet börjar lida mot sitt slut. Jag befinner mig på ett hostel i Tbilisi, Georgien, och har cyklat en bit över 4 000 kilometer sedan den 19e april, en bitande frostig morgon då jag tog mina första tramptag från mitt rara hem Osby kommun.
Under hela resan har jag haft flyt med både cykel och människor jag träffat. Innan jag gav mig av var jag mer eller mindre övertygad om att dessa faktorer skulle bidra med en hel del trubbel och obekväma situationer, men är det något jag lyckats inse så är det att en bra och välinvesterad cykel kan gå väldigt långt, och människor är för det mesta överväldigande goda och hjälpsamma. Jag var milt uttryckt skeptisk till hur jag skulle klara av både det ena och det andra, men nu är min inställning mer av en det-löser-sig karaktär, uttryckt med Timbuktus skånska melodi, och vad gäller människorna kan jag knappt vänta till mitt nästa möte, oavsett om det är med en värd eller en grönsakshandlare. Mitt hjärta har lättats från den cynism som är så vilt spridd och tyvärr ofta fast etablerad i våra förhållningssätt till andra kulturer och människor.

Faktum är att jag just i skrivande stund är gladare, för att inte säga lyckligare, än jag kan dra mig till minnes att jag varit, någonsin. De senaste två veckorna har varit ett rent nöje. Resan har så klart även innan det varit ett rent nöje, en lång cykeltur kan inte vara annat än ett fullständigt privilegium, men det är faktiskt inte förrän nu som önskan att åka hem igen är bortblåst. Nu längtar jag efter att få sitta på cykeln igen, trampa mig framåt, uppåt och neråt, svettas och ta djupa andetag, andas in främmande luft och inandas det nya områdets dofter, se nya platser, träd, buskar, horisonter av böljande berg, och att få träffa nya människor. Det är kanske först nu som jag kan kalla mig själv en äkta cykelresenär. Tidigare har jag bara varit en ängslig och obekväm, hemlös och arbetslös gröngöling på en packad cykel, med sin käpphäst (något överdrivet beskrivet, för dramatisk effekt).

Men, det är så klart inte helt bekymmerslöst. Livet är inte utformat så. Jag är fortfarande den enda sonen till en cancersjuk mamma, vars cancer inte verkar vilja lägga sig på is trots diverse behandlingar. Nu går hon på Paclitaxel, som är en släkting till de cellgifter hon tog i början av bröstcancern och som under tiden hon tog dessa var mer eller mindre sängliggande i min lägenhet. Vi har god kontakt, och när vi pratades vid igår lät hon förhållandevis pigg. Jag uttryckte mina framtida planer, vilka går ut på att cykla till Teheran för att sedan ta flyg därifrån antingen till Nepal och sen till Indien, eller direkt till Indien, eller kanske till och med direkt hem. ”Jaså, vill du så gärna komma hem?”, frågade hon. Jag trodde hon skulle bli lättad över mina planer, men istället peppade hon mig att fortsätta, och, som hon sa, nu när jag är så nära lika gärna kan ta mig hela vägen, risken är väl att jag ångrar det annars. Hon är en pärla, min morsa. Jag har sagt till henne att om hennes tillstånd blir förjävligt så ska hon säga till mig, så att jag kan ta mig hem, och det litar jag på att hon gör.
Jag har ändrat målet från 100 000 till 50 000 på min insamling, eftersom jag tror 50 000 är ett mer rimligt mål i förhållande till den tid jag kommer vara iväg. Om någon känner sig manad att bidra med en slant så är det högst välkommet, och det är ju absolut inget som säger att vi inte kan samla in ännu mer.

Ta hand om er och era nära!

/Felix Fernebring, @WheelsAgainsCancer på Instagram.