Gäller att vara ute i god tid

Som alla andra dagar så startar även denna med att jag ser till att barnen blir klara för skolan, att dom har med frukt och dylikt som ska finnas i väskan och kläder efter väder.

Efter ungarna börjat sin skoldag gör jag mig själv i ordning för att åka till Linköping, det är ju ingen jättelång sträck att åka men det gäller att vara ute i god tid då det kan vara lite dåligt med parkeringsplatser vid universitetssjukhuset.

Onkologen har ett eget hus bredvid själva huvudbyggnaden där det finns allt från mammografi till strålning, det var även där jag blev isolerad när jag för ett antal år sedan blev så väldigt dålig utav cytostatikan.
På avdelningen som sköter medicineringen är den avdelning som jag tillbringar mest tid på, det är hit jag åker minst var tredje vecka och får påfyllning av dom mediciner som håller mig vid liv.
Ibland är det bara en timmes behandling men ibland blir det längre, det beror precis på vilka och hur många mediciner jag måste ta.
Men tiden spelar egentligen ingen roll, visst kan det bli långtråkigt om man måste vara där väldigt många timmar, men oftast har man med sig mobil, tidning eller något annat att underhålla dig med.
Jag brukar även många gånger ha med min mamma som sällskap men ibland blir det att man får åka själv.

Jag har hört en del historier om olika onkologavdelningar runt om i landet, även en del andra medicinska avdelningar oxå för den delen, där en del berättelser får mig att häpna.
Vi vet väll alla att det är brist på personal inom sjukvården och att personalen som finns är stressade och utarbetade.
Men det är ingenting som jag märker av i Linköping där jag håller hus.
Här blir man väl omhändertagen och sjuksköterskorna är alltid hjälpsamma och glada.
Och det är något som jag personligen tror är oerhört viktigt, det är viktigt att man faktiskt trivs på ett ställe där man ändå spenderar så mycket tid.
Jag kan inte föreställa mig hur jag hade mått idag om jag hade vantrivts på onkologen, om jag hade mått dåligt och tyckt att det varit jobbigt varje gång jag skulle dit.
Cancersjukdomen är deprimerande nog ändå.
Så sjuksyrrorna på onkologen i Linköping gör verkligen ett toppenjobb.

Efter min behandling och om jag orkar så brukar jag unna mig ett besök på det stora varuhuset som inte ligger så långt ifrån sjukhuset.
Oftast blir det bara en lunch där men ibland kan det även följa med nånting hem.
Väl hemma igen är det dax att hämta barn från skolan och sen rullar vardagen på som vanligt.
Som sagt en helt vanlig dag i mitt liv.

//Många kramar Rebecca