Efter en lyckad operation

Förlorade håret ännu en gång.

Inte bättre av att isolera sig. 

Tvåbarnsmamman Rebecca drabbades av spridd bröstcancer medan hon fortfarande var mammaledig. Skelettmetastaser och hjärntumörer. Inget har stoppat Rebecca som nu levt med sjukdomen i snart 8 år. 

Efter en lyckad operation i huvudet där dom fick bort de två tumörerna som jag hade så väntade en tid med tillfriskning, återhämtning, strålning och cellgifter.
Tiden på intensiven blev kort då jag gav mig fan på att få komma därifrån så fort som möjligt då jag vantrivdes nåt fruktansvärt.
Det är absolut inget fel på intensiven men jag fick dela rum med några äldre tanter som hade krämpor, ångest och som inte kunde gå på toaletten själva, innan jag fick åka hem så rullade det även in en utländsk äldre tant som inte kunde någon svenska eller engelska och som var helt gul i ansiktet.
Då kände jag att jag bara ville hem, jag var där för att återhämta mig och vid det här laget så mådde jag bara sämre av atmosfären och stämningen runt om, jag var inte alls lika dålig som alla de andra damerna i rummet.
Väl hemma var jag lite väl aktiv för mitt eget bästa och åkte på ett bakslag och blev sängliggande och mådde pissdåligt i någon dag men jag hade väl bara mig själv att skylla.
Därefter väntade strålning, det gjordes en mask efter mitt ansikte som jag fick ta på mig varje gång jag skulle få strålning så att huvudet låg exakt likadant varje gång, kände mig lite som Hannibal lecter i "när lammen tystnar" varje gång masken åkte på.
Första strålningen var bedrövlig då jag inte fick nåt kortison, dom trodde inte att det skulle behövas, men jag fick ligga över på observation under första dygnet och tur va väl det för jag reagera på strålningen och det svullnade på det utsatta stället i huvudet på mig, det kändes som att huvudet skulle explodera, jag spydde och försökte trycka emot med mina händer på vardera sida av huvudet då jag bokstavligt talat trodde huvudet skulle gå sönder.
Sköterskorna sprutade i mig stora mängder kortison och fick tillslut ner huvudvärken.
Det var nog faktiskt den mest smärtsamma upplevelsen som jag upplevt rent fysiskt och då trodde jag verkligen att jag skulle dö.
Men jag klarade mig igenom detta oxå.
Efter strålningen förlorade jag håret ännu en gång och svullnade upp som en badboll av all kortison som jag tog, då känner man sig inte speciellt attraktiv vill jag lova och helst av allt vill man inte visa sig bland folk alls, men så inser man oxå att man inte mår det minsta bättre av att isolera sig.
Men trots allt jag har varit med om så sitter jag ändå här idag och även varit fri från cytostatika i 3år.
Jag tar antikroppar och skelettstärkande i droppform var 3:e vecka, tar även antihormonella tabletter varje dag tillsammans med D-vitamin och sen en antihormonell spruta en gång i månaden.
Och med den medicinen så har alltså min cancer hållit sig i schakt än så länge.
Så det är bara att tacka och ta emot och vara väldigt tacksam.
/Många kramar Rebecca

Eller swisha Din gåva (liten som stor) till 900 4375.
Vill du ha vår gåvopin ange ditt personnummer i meddelanderutan när du swishar.