Du har cancer...

Mest skrämmande orden.

 Jag nånsin har hört.

Tvåbarnsmamman Rebecca drabbades av spridd bröstcancer medan hon fortfarande var mammaledig. Skelettmetastaser och hjärntumörer. Inget har stoppat Rebecca som nu levt med sjukdomen i över 6 år. 

Du har cancer!!!
Det är dem mest skrämmande orden jag nånsin har hört.
Jag och min man förstod ingenting, det kunde inte stämma, de två första läkarna som undersökte mig hade sagt att jag inte hade cancer så det måste vara fel.

Jag borde kanske anat oråd redan när det kommer ut två stycken sköterskor och hämtade mig och min man Marcus i väntrummet på bröstenheten universitetssjukhuset i Linköping. Efter några månaders väntan på att få någon klarhet i vad som var fel med mitt vänstra bröst som hade blivit stenhårt efter det att jag slutat att amma för andra gången.
Jag hade redan ammat min dotter som vid den här tiden snart skulle fylla 3 år så när jag denna gången slutade att amma så visste jag någotsånär på hur kroppen och brösten skulle bete sig.
Men när då vänster bröst aldrig återgick till sin ursprungliga form utan bara blev större och hårdare för var dag som gick så blev jag tillslut tvungen att ta kontakt med vården.

Jag hade ingen som helst aning om vad som kunde vara fel men trodde aldrig att det skulle vara cancer, jag kunde ju inte känna några knölar i bröstet och då jag inte har någon erfarenhet i frågan så var det de enda tecknet på bröstcancer som jag kände till.
Det fanns inga anlag för bröstcancer i våran släkt så jag trodde väl aldrig att det skulle kunna hända mig.
Men det var precis det som hände, och när sköterskan på bröstenheten lite lätt lägger sin hand på mitt knä för att ge mig beskedet ”du har bröstcancer” så stannade allt upp.
Jag kom in i ett chocktillstånd och visste inte hur jag skulle reagera, mina tankar bara snurrade och allt som sköterskan sa därefter lät som ett avlägset sorl.

Jag hade inte chans att förstå nånting av vad sköterskan sa och det tog mig flera minuter innan jag förstod att jag hade fått ett cancerbesked.
Efter att ha upprepat det några gånger i huvudet för mig själv så började jag sakta men säkert att förstå, och jag minns så väl att jag sa till sköterskorna, -jag tror att jag kommer börja gråta nu.
Och det var då det brast totalt.

Jag visste inte hur man skulle reagera, överlever man det här eller kommer jag att dö??
Jag hade ingen aning.
Det enda jag visste var att cancer var det både tufft och svårt att ta sig ur levande.

Men nu började min kamp.
Många kramar
Rebecca

Eller swisha Din gåva (liten som stor) till 900 4375.
Vill du ha vår gåvopin ange ditt personnummer i meddelanderutan när du swishar.