Telefonen ringer och en kollega svarar.

fredag, 30 november 2018

3450 Träffar

Det är Pia

Hon är stamkund som har gjort sitt hår hos mig i över 15 år.

- Det här med cancer, hår, relationer och bemötande är något jag ofta funderar på, berättar Anki.
Genom att blogga på Cancerhjälpen vill Anki inspirera och dela med sig av sina erfarenheter som frisör.

Det var första dagen på jobbet efter sommarens semester. Fortfarande ljuvligt varma dagar och kvällar.
Min kalender är helt fullbokad och jag känner stressen komma krypande i kroppen. Börjar att klippa min första kund, vi pratar om den varma sommaren och vad vi har gjort på semestern.
Telefonen ringer och en kollega svarar. Det är Pia, en stamkund som har gjort sitt hår hos mig i över 15 år.

Jag säger att jag inte har tid nu, får ringa upp henne senare. Jag tänker att hon har nog missat att boka en ny tid och vill att jag ska klämma in henne i min fullbokade kalender.
Blir lite irriterad och undrar hur jag ens ska ha tid att ringa upp henne. Jag jobbar vidare och på eftermiddagen ser jag lappen. Anki ring Pia. Ok tänker jag, jag har en minut nu.

Ringer upp henne lite snabbt. Hon svarar efter några signaler.
- Hej Pia! Hur är läget, har du haft en bra sommar?
Hon svarar. - Nej inte så bra, jag är sjuk. Jag har fått cancer.
Hennes röst är så lugn och så stadig, fattar nog först inte vad hon säger. Där sitter jag mitt i kaoset i receptionen och blir helt kall. Först så vet jag inte vad jag ska säga. Börjar att fråga lite och hon svarar snällt. Jag talar om hur ledsen jag är för hennes skull. Låter så fjuttigt.

Min nästa kund kommer och hon börjar att se lite sur ut för att jag inte slutar att prata i telefonen, eftersom jag ser att hon faktiskt är där. När vi pratat en stund så hör jag hennes stora oro för håret. Vi kommer överens om att hon ska höra av sig till mig när och om hon börjar att tappa sitt hår. Vi lägger på luren och jag samlar mig för att ta hand om min nästa kund. Mitt i klippningen så känner jag att det här går inte. Här står jag och babblar om semester och vilken färg på håret jag tycker att min kund är finast i och andra vardagliga saker.

Allt rullar på som vanligt för mig, medan Pia är kvar där hemma i sin skräck i vad som drabbat henne. Jag släpper allt och går och hämtar min mobil.

Skriver ett sms:

Hej Pia, åh vad jag tänker på dig och är så jävla ledsen att du drabbats av den här skitcancern.
Fattar att det är en chock och tufft och kämpigt att gå igenom.
Även om vi inte umgås privat så har vi följt varandra länge och jag menar från djupet av mitt hjärta att om du behöver mig för vad som helst så vill jag att du hör av dig. Många varma kramar, Anki

När jag får svaret ett par timmar senare berättar Pia att hon ligger på KS för att hon har fått feber på grund av lågt immunförsvar. I samma sms skriver hon att hon har svårt att fatta vad som händer. Men att hon i alla fall har varit i perukshoppen och fått med sig en peruk hem som liknar hennes hår och att hon vill boka en tid för hårtvätt när hon blivit bättre.

Bara ett par veckor senare ringer Pia. Hon berättar att nu har håret börjat falla. Vi bestämmer att hon ska komma på min lunch följande dag, så vi kan bestämma om hon ska klippas kortare eller om vi ska raka av håret. Jag får en klump i magen efter samtalet och kan inte ens föreställa mig hur det känns för henne.

Nästa dag kommer hon in i salongen med en påse i handen. Hon är så söt med håret i en liten tunn hästsvans. Min salong har en korridor med olika behandlingsrum som man passerar när man ska gå in till frisöravdelningen. Jag frågar Pia om hon vill vara avskilt i ett av rummen. Det vill hon inte, modiga starka Pia.

Vi konstaterar snabbt när hon har satt sig i klippstolen att det är lika bra att vi rakar. Hon låter mig ta beslutet och ser så stark och samlad ut.
Jag noterar att kunden i stolen bredvid gör allt hon kan för att låtsas att hon inte ser eller hör något av det som händer vid min stol. Det här som är så svårt för en frisk person måste en sjuk klara av, tänker jag. Medan jag sakta börjar att rakan hennes huvud, berättar hon sin historia om hur hon upptäckte sin cancer. Mitt i en mening när hon tittar upp i spegeln, förvrids hennes lugna ansikte och gråten kommer. Vi gråter tillsammans.

Snart är allt hår borta. Det är svårt, plötsligt ser hon väldigt sjuk ut.
Jag tar med henne till schamponeringen och tvättar hennes huvud med schampo och balsam och ger henne en skön huvudmassage. Sedan kommer det jobbiga när hon sätter sig i stolen och ser sig själv i spegeln igen. Då plockar hon upp sin påse där hon har en fin kartong med en peruk och en scarf.

Hon ber mig att hjälpa henne att sätta på peruken. Helt plötsligt så märker jag att vi har börjat att fnissa lite. Både hon och jag är amatörer på detta! Peruken är jättefin och den som gjort den gör ett fantastiskt jobb. Efter det är det dags att prova på att sätta på en scarf på ett fint sätt. Vi tar hjälp av min kollega i stolen bredvid som är grym på håruppsättningar. Hennes kund har fortfarande svårt för att titta på oss, men å andra sidan har vi ingen aning om vad hon har gått igenom. Pia väljer att behålla scarfen på när hennes man hämtar henne.

Han ser lite chockad ut först, men tittar med kärlek på henne och säger att hon är fin. Vilket hon verkligen är!

Ja det här är ett par dagar i mitt liv som frisör. Känner en enorm tacksamhet för de olika livsöden jag får dela och för att jag är frisk. Jag är inte drabbad av cancer, men vill ha så mycket förståelse jag kan för er drabbade.

När jag stod där med Pia i salongen, med 10 tjejer/kvinnor runt mig så tänkte jag att det här kan vara vem som helst av oss i morgon.
Hur skulle jag då vilja bli bemött?

Anki.